Har varit dålig på att uppdatera och det är nog mest för att jag inte gör så mycket. Det lilla jag gör låter jag ta upp hela dagarna, för att fördriva tiden så gått det går.

Sa upp mig från jobbet i måndags. Där släppte en stor börda från mina axlar. Det var precis lika skönt som de två andra gångerna jag sagt upp mig från säljjobb. Så nu letar jag nytt jobb och bostad och försöker komma igång här. Hoppas på att ha ett jobb snart, men egentligen så behöver jag mest något att göra. Något kreativt där jag gör lite nytta.

Ska träffa mäklaren om några timmar och kolla på bostad. Hoppas på att hitta ett riktigt fint ställe med stor terass eller balkong. Bostadsmarknaden här är väldigt annorlunda mot Sverige. Mäklaren ska hämta upp mig utanför mitt hotell och sen kör han runt mig och visar vad som finns. Det kallar jag service!

Bytte hotell i söndags och det här hotellet är riktigt dåligt. Enda som är bra är frukosten och att jag nu har en fin balkong med sol hela dagarna. Annars är det ett fruktansvärt dåligt hotell!! Det ska finns gratis Internet på hotellet, men de i receptionen ville knappt lämna ut koden. Sen när jag väl fick koden efter lite tjat så funkar det väldigt dåligt och bara ibland. Får stå med mobilen i korridoren för att kunna kolla twitter och Instagram. Nu sitter jag på McDonalds...

Har kommit i kontakt med flera trevliga svenskar som jag början umgås med. Den sociala biten är så hemskt viktig för mig, därför har det varit en stor lättnad att kunna skypa med de där hemma. Men nu kan jag knappt det med så dåligt Internet. Besviken är bara förnamnet!

Dags att kila ut i solen. Fått lite färg på bröstet i och näsan. I februari!! :)

Josefin

Malta

Jag är alltså här,och har varit det sedan i söndags kväll. Allt är väldigt nytt och annorlunda och försöker för det mesta bara att komma in i någon form av vardag. Ska försöka skaffa mig ett Maltesiskt mobilnummer idag och borde verkligen leta boende. Har bara bokat hotell till söndag så får nog bli en vecka till på något hotell.

Mina tankar och känslor går upp och ner här också. Vissa stunder vill jag stanna för alltid, andra vill jag åka hem på en gång och ligga i min säng resten av livet. Men det är ju så det är när man är ny och lite ensam på en plats. Jag kämpar på!

Även vädret är växlande här. Från strålande sol till regn på nolltid. De har inga avlopp efter gatorna här, så det blir som forsar längst gatorna så fort regnet kommer.

Fick sätta på mig vinterjacka och kängorna igår när jag skulle träffa en ny vän, mina vanliga kläder var dyngsura efter springturen från jobbet i ösregn. Tur att jag tog med mig vinterkläderna, annars hade jag frusit här kan jag lova. Det är precis som i England en annan sorts kyla som går rakt in i märgen.

På återhörande,
Josefin

Sverige

Nu har jag varit i Sverige i lite mer än sju veckor och jag måste säga att det inte alls blev som jag tänkt mig. Min tanke hela hösten har varit att allt skulle bli så bra när jag kom hem till Sverige. För allt skulle ju lösa sig när jag kom hem, mitt liv skulle ju äntligen bli som jag ville. För den jag ville vara med mest i hela världen fanns ju här hemma. Men så blev det inte, och det var väldigt naivt av mig att tro det. Flyttade hem och försökte, men ingenting gick egentligen som jag tänkt mig. Den här julen, och de senaste veckorna har varit som en grå zon. Upp och ner, ännu mer ner och sen upp på toppen av lycka. Fram och tillbaka, upp och ner hela tiden.

När det inte blev som jag ville fick jag panik. Så ledsen som jag varit de senaste veckorna har jag inte varit på väldigt, väldigt länge. Som tur var har många fina vänner, och såklart min familj, tagit hand om mig och nu känns det faktiskt lite bättre. Jag har mer insikt i problemet idag och vill tacka mina nära och kära för att ni lyssnat på mig under alla gråtattacker och alla gånger jag behövt råd. Ni är guld värda!

Min första tanken när allt rasade var "jag måste härifrån, jag kan inte stanna i den här staden." För det har hela  tiden varit min tanke, blir det inte bra hemm så åker jag iväg igen. Frågan var bara vart jag skulle ta vägen? För vad vill jag egentligen göra med mitt liv? Svår fråga det där, och egentligen vet jag fortfarande inte det. Kanske aldrig kommer veta det egentligen, men nu vet jag i alla fall vart jag ska åka den här gången.

På söndagar åker jag till Malta på obestämd tid. Jag har fått jobb och i dagens läge åker jag dit som en chansning. Kanske blir det lika mycket pannkaka av det här som när jag flyttade hem i julas, men kanske blir det lika bra som det var i London. Blir det inte så bra som jag hoppats åker jag hem igen om några veckor, blir det bra så stannar jag kvar helt enkelt.

Såklart gör det ont att lämna mina nära och kära, speciellt vissa som man alltid kommer sakna och undra varför ni inte kan vara på samma plats som jag. Samtidigt måste jag göra det här, för att inte bli helt tokig. För att pröva något nytt medans jag fortfarande kan. För att inte bli kvar i Västerås och undra hur det hade gått om jag tagit chansen att åka iväg igen.

Blir det inte bra så kommer jag hem igen. Då försöker jag igen i den här staden. Staden där jag har både bra och dåliga minnen på de flesta gator. Staden där jag växte upp, staden där jag har min familj, och staden där du bor. Staden som gör att mitt hjärta gör ont. Vi får se. Nu börjar jag blogga igen, på obestämd tid.

Josefin