Nu har jag varit i Sverige i lite mer än sju veckor och jag måste säga att det inte alls blev som jag tänkt mig. Min tanke hela hösten har varit att allt skulle bli så bra när jag kom hem till Sverige. För allt skulle ju lösa sig när jag kom hem, mitt liv skulle ju äntligen bli som jag ville. För den jag ville vara med mest i hela världen fanns ju här hemma. Men så blev det inte, och det var väldigt naivt av mig att tro det. Flyttade hem och försökte, men ingenting gick egentligen som jag tänkt mig. Den här julen, och de senaste veckorna har varit som en grå zon. Upp och ner, ännu mer ner och sen upp på toppen av lycka. Fram och tillbaka, upp och ner hela tiden.
När det inte blev som jag ville fick jag panik. Så ledsen som jag varit de senaste veckorna har jag inte varit på väldigt, väldigt länge. Som tur var har många fina vänner, och såklart min familj, tagit hand om mig och nu känns det faktiskt lite bättre. Jag har mer insikt i problemet idag och vill tacka mina nära och kära för att ni lyssnat på mig under alla gråtattacker och alla gånger jag behövt råd. Ni är guld värda!
Min första tanken när allt rasade var "jag måste härifrån, jag kan inte stanna i den här staden." För det har hela tiden varit min tanke, blir det inte bra hemm så åker jag iväg igen. Frågan var bara vart jag skulle ta vägen? För vad vill jag egentligen göra med mitt liv? Svår fråga det där, och egentligen vet jag fortfarande inte det. Kanske aldrig kommer veta det egentligen, men nu vet jag i alla fall vart jag ska åka den här gången.
På söndagar åker jag till Malta på obestämd tid. Jag har fått jobb och i dagens läge åker jag dit som en chansning. Kanske blir det lika mycket pannkaka av det här som när jag flyttade hem i julas, men kanske blir det lika bra som det var i London. Blir det inte så bra som jag hoppats åker jag hem igen om några veckor, blir det bra så stannar jag kvar helt enkelt.
Såklart gör det ont att lämna mina nära och kära, speciellt vissa som man alltid kommer sakna och undra varför ni inte kan vara på samma plats som jag. Samtidigt måste jag göra det här, för att inte bli helt tokig. För att pröva något nytt medans jag fortfarande kan. För att inte bli kvar i Västerås och undra hur det hade gått om jag tagit chansen att åka iväg igen.
Blir det inte bra så kommer jag hem igen. Då försöker jag igen i den här staden. Staden där jag har både bra och dåliga minnen på de flesta gator. Staden där jag växte upp, staden där jag har min familj, och staden där du bor. Staden som gör att mitt hjärta gör ont. Vi får se. Nu börjar jag blogga igen, på obestämd tid.
Josefin
När det inte blev som jag ville fick jag panik. Så ledsen som jag varit de senaste veckorna har jag inte varit på väldigt, väldigt länge. Som tur var har många fina vänner, och såklart min familj, tagit hand om mig och nu känns det faktiskt lite bättre. Jag har mer insikt i problemet idag och vill tacka mina nära och kära för att ni lyssnat på mig under alla gråtattacker och alla gånger jag behövt råd. Ni är guld värda!
Min första tanken när allt rasade var "jag måste härifrån, jag kan inte stanna i den här staden." För det har hela tiden varit min tanke, blir det inte bra hemm så åker jag iväg igen. Frågan var bara vart jag skulle ta vägen? För vad vill jag egentligen göra med mitt liv? Svår fråga det där, och egentligen vet jag fortfarande inte det. Kanske aldrig kommer veta det egentligen, men nu vet jag i alla fall vart jag ska åka den här gången.
På söndagar åker jag till Malta på obestämd tid. Jag har fått jobb och i dagens läge åker jag dit som en chansning. Kanske blir det lika mycket pannkaka av det här som när jag flyttade hem i julas, men kanske blir det lika bra som det var i London. Blir det inte så bra som jag hoppats åker jag hem igen om några veckor, blir det bra så stannar jag kvar helt enkelt.
Såklart gör det ont att lämna mina nära och kära, speciellt vissa som man alltid kommer sakna och undra varför ni inte kan vara på samma plats som jag. Samtidigt måste jag göra det här, för att inte bli helt tokig. För att pröva något nytt medans jag fortfarande kan. För att inte bli kvar i Västerås och undra hur det hade gått om jag tagit chansen att åka iväg igen.
Blir det inte bra så kommer jag hem igen. Då försöker jag igen i den här staden. Staden där jag har både bra och dåliga minnen på de flesta gator. Staden där jag växte upp, staden där jag har min familj, och staden där du bor. Staden som gör att mitt hjärta gör ont. Vi får se. Nu börjar jag blogga igen, på obestämd tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar