Vissa dagar blir jag bara så trött på min bästa vän. Ni vet minsta pojken som är 1.5år. Han kan verkligen reta mig till max. Sen kommer han fram till mig och ler mot mig med sina trasiga tänder och kisar med ögonen. Eller pussar mig på kinden. Då kan jag inte låta bli att le. Sötare kille får man leta långt efter!

De senaste dagarna har han även kallat mig för pappa extra mycket och han vill inte gå ner för trappan själv utan jag får bära honom ner varje gång. Om jag inte gör det blir han antingen sur och sitter kvar tills jag lyfter ner honom, eller så ler öppnar han sina stora ögon extra mycket, lyfter armarna mot mig, kallar mig pappa och ser så söt ut att jag måste bära honom ner. En av få pojkar som kan få mig att göra nästan vad som helst för att han är så söt!!

Josefin